Vintern är kall
men himlen är varm av den kalla kylan
och snart kommer våren
Att vara ensam är
som att leva på en bil på en öde parkering.
Inga bilar inga människor, det enda man har är en sten
som sjunger rosor är döda violer är små vafan ska man med livet då.
Snön ligger klistrad mot taken,
det finns djupa spår i snön,
allt är vackert,
och under morgonen kom isen över sjön,
jag går sakta i den djupa snön,
Jag undrar,
steg för steg,
är det synligt här bland all lycka som stundar,
att mitt hjärta känns tungt ?
jag skriker ut min hjärtesorg,
men allt förblir tyst och lugnt.
när solen lyste på dem
•Järnvägsstationen lyste nervöst
när grisen kom förbi
•Bullarna tjatar ljuvligt
efter det varma vattnet
•Sommarskogen mullrar kraftfullt
•Havet andas retfullt
och grisen sover
//Carl
sitta under ett träd och
lukta på en korkek när
David sitter uppe i trädet
och leker med en ekorre
som sedan springer iväg
och jag andas in
//Carl
Prästkragarna flämtar kraftfullt,
som dom aldrig gjort förr.
Järnvägsstation svider inställsamt,
med dagens rytm.
Sommarskogen andas ovänligt,
som den alltid gör.
Rödkålen faller drömskt,
från himlens blåa utrymme.
Skalbaggen tjatar ointresserat,
men det gör dom alltid.
Bullarna suckar retfullt,
och det gör även denna dikt.
// Robin

är som att leva på en tom strand,
tom från människor & djur.
Det enda man kan göra,
är att försöka komma tillbaka,
tillbaka till fastlandet.
// Robin
Järnvägsstationen lös ovänligt.
Det starka ljuset sved i mina ögon,
Kärleken sved retfullt.
Och jag visste att det var över.
Sommarskogen suckade drömskt
jag tror atmosfären var vacker, men jag kände ingenting då.
Björkarna tjatade lögnaktigt,
du är ensam nu
Havet flämtade ointresserat
det var precis som att allt kommit så mycket närmre,
som att allt sakta sjönk in,
som att du var borta från mig,
för alltid,
men som att du alltid skulle leva kvar,
inom mig.
