Svart dimma
är allt jag
kan förnimma
Väggar;
kompakta och mörka
bildar en ring
Runt mig
och allt
runtomkring
Jag vill
slå
ner alla väggar
bryta
alla golv
Men innan jag hann göra det
slår
klockan tolv
Jag vaknar
ur drömmen
darrande
av skräck
Nu är
drömmen
borta, men
dimman,
den går aldrig väck
-Estrid
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Den dikten kan man fundera ett bra tag på, bra!
SvaraRadera